I slutet på maj var jag nere i Göteborg med mitt band Strikt och spelade på punkfestivalen fragile Mountain punk festival som huserade på vädermotets utkiksplats.
Jag passade även på att plåta lite folk och band när jag ändå var där.
Det var ju genom att plåta band på 44an i Stockholm som jag egentligen började fotografera. Har hur mycket dåliga bilder som helst på band därifrån. På den tiden kändes det som att det viktigaste med en bild var att den skulle vara skarp och utan massa brus, vilket resulterade i rätt kassa bilder med på tok för mycket dåligt hanterad brusreducering. Jag valde bort bilder om de var lite oskarpa trots att känslan i många av dem antagligen var mycket bättre än de skarpa skitbilderna som jag sedan la ut på facebook. Och sen blev alla bilder ungefär samma bild hela tiden, bara att det var olika ansikten bakom instrumenten.
Efter ett tag började vända kameran mot publiken istället vilket blev mycket mer intressant och det är väl på det spåret jag har fortsatt.
Den här gången plåtade jag oskarpt med flit. Det blir ganska tråkigt ljus som inte passar så bra med hardcore och punk när det är utomhusscen i dagsljus. Det blir skarpt, mycket skarpare än vad jag någonsin fick till på Kafé 44 men bilderna förmedlar noll procent punk och action.
De här bilderna blev nog mer av att plåta hur det kändes snarare än exakt hur det såg ut.
Jag gillar hur rörelseoskärpan i den ena bilden gör att sångarens ansikte fångades två gånger. Där det ena ansiktet blir som en vålnad som försöker fly ur kroppen. Lite som att en excorsism har fångats på bild i det ögonblicket då anden lämnar.
Gå och kolla på Big Babe live tycker jag, det är en upplevelse. Och se om ni kan se när personlighetsklyvningen äger rum.
Det var roligt att plåta lite livemusik igen. Försöka ta med mig det jag gör i andra bilder och applicera det på det ganska stela och inkörda rockfoto-temat
